Fel konflikt om universiteten – problemet är vad systemet producerar

Frågan om huruvida Sverige bör ha fler eller färre universitet återkommer med jämna mellanrum i den utbildningspolitiska debatten. Den formuleras ofta som en fråga om kvalitet: färre lärosäten antas kunna koncentrera resurser och därigenom höja standarden, medan fler anses kunna bidra till tillgänglighet och regional utveckling. Men själva frågeställningen riskerar att leda fel. Den riktar uppmärksamheten mot systemets yttre form snarare än dess faktiska funktion.

Det centrala problemet ligger inte i hur många universitet som finns, utan i vad det högre utbildningssystemet faktiskt producerar – och i vilken mån detta svarar mot samhällets och individernas behov.

Under de senaste tre decennierna har svensk högre utbildning genomgått en omfattande expansion. Den har burits av en i grunden sympatisk ambition: att fler människor ska få möjlighet att studera vidare. Utbildning har setts som ett medel för både individuell utveckling och samhällelig framgång. I många avseenden har denna politik också varit framgångsrik. Aldrig tidigare har så många haft tillgång till högre studier.

Men expansionen har haft en baksida. När systemet i allt högre grad har kommit att styras av kvantitativa mål – antal studenter, antal helårsprestationer, antal examina – har incitamenten gradvis förskjutits. Det som mäts och belönas blir också det som produceras. Resultatet är ett system som effektivt genererar volym, men som i mindre utsträckning säkerställer relevans.

Detta blir särskilt tydligt i mötet med arbetsmarknaden. Samtidigt som antalet akademiker ökar rapporterar arbetsgivare återkommande om brist på centrala kompetenser. Det kan vid första anblick framstå som en paradox: hur kan ett samhälle både ha ett överskott på utbildade och en brist på kvalificerad arbetskraft?

Men det är ingen motsägelse. Det är ett uttryck för en strukturell obalans.

När utbildningssystemet inte i tillräcklig utsträckning är kopplat till arbetsmarknadens efterfrågan uppstår en situation där vissa utbildningar expanderar utan tydlig avsättning, medan andra områden förblir underförsörjda. Studenter investerar tid och resurser i utbildningar som inte leder till stabil etablering, samtidigt som arbetsgivare tvingas konkurrera om en begränsad pool av efterfrågad kompetens.

Detta är i grunden ett systemfel. Och det är ett fel som inte kan åtgärdas genom att justera antalet lärosäten.

Att lägga ned universitet förändrar inte de incitament som styr utbildningsutbudet. Att skapa nya gör det inte heller. Organisationsstrukturen är, i detta avseende, sekundär. Det avgörande är hur resurser fördelas och vilka resultat som premieras.

Så länge finansieringen i huvudsak baseras på volym kommer systemet att fortsätta producera volym. Det ligger i dess logik. Lärosäten agerar rationellt utifrån de villkor som ges: de erbjuder utbildningar som attraherar studenter och genererar intäkter. Om kopplingen till arbetsmarknaden är svag eller indirekt blir också denna dimension underordnad.

Detta innebär inte att universiteten brister i ansvar eller ambition. Problemet är inte primärt institutionernas vilja, utan de ramar inom vilka de verkar.

Mot denna bakgrund framstår den nuvarande debatten som otillräcklig. När fokus riktas mot frågor om status, geografisk spridning och organisatorisk nivå riskerar den att missa kärnfrågan: fungerar systemet för dem som passerar genom det?

Ger utbildningarna de kunskaper och färdigheter som krävs för att etablera sig på arbetsmarknaden? Leder de till försörjning, självständighet och långsiktig utveckling?

Alltför ofta är svaret oklart – eller negativt.

Detta betyder inte att utbildning enbart ska reduceras till ett instrument för arbetsmarknaden. Universitetens uppdrag är bredare än så. De ska också bidra till bildning, kritiskt tänkande och kunskapsutveckling i en vidare mening. Men ett system som i stor skala leder människor in i utbildningar med svag etablering riskerar att undergräva både individens förutsättningar och utbildningens legitimitet.

Det handlar ytterst om förtroende. Om kopplingen mellan utbildning och livschanser blir alltför svag riskerar tilltron till hela systemet att eroderas.

Därför behöver reformdiskussionen ta en annan utgångspunkt. Den måste röra sig från struktur till funktion, från organisation till utfall.

I praktiken innebär detta att resurstilldelningen i högre grad behöver kopplas till vad utbildningarna leder till. Etablering på arbetsmarknaden bör ges större tyngd i styrningen. Utbildningar som konsekvent visar goda resultat i form av sysselsättning och relevant kompetensförsörjning bör prioriteras. Samtidigt behöver utbildningar med svagt utfall granskas och, om nödvändigt, omformas eller avvecklas.

En sådan omställning är inte okomplicerad. Den kräver bättre uppföljning, mer sofistikerade mått och en beredskap att fatta beslut som kan vara politiskt känsliga. Den väcker också principiella frågor om akademisk frihet och utbildningens bredare värde.

Men alternativen är inte neutrala. Att låta nuvarande incitamentsstruktur bestå är i sig ett aktivt val – ett val som innebär att systemet fortsätter att prioritera kvantitet framför relevans.

I det ljuset framstår frågan om antalet universitet som en avledande diskussion. Den kan vara politiskt tacksam, men den adresserar inte det underliggande problemet

Den avgörande frågan är en annan:

Levererar utbildningssystemet det som det är avsett att leverera?

Om svaret är tveksamt, är det där förändringen måste börja.