“Svenskhet är ingen seminarieövning”

Sammanfattning av originaltext

Vad gör den polska staden Wroclaw till en ”polsk” stad? Att närmare hundra procent av befolkningen är etniskt polsk kan ha med saken att göra.

Lika rätt som det är att säga att Wroclaw i dag är polsk är det rätt att hävda att samma stad för hundra år sedan, då den hette Breslau, var en tysk stad. Den hade dessutom nästintill hundra procent tysk befolkning.

Däremellan ägde det rum ett världskrig, följt av målmedveten etnisk rensning utförd av Sovjet under åren efter kriget och sedan inflyttning av utdrivna polacker från de förlorade delarna av Polen, som i dag hör till Ukraina och Belarus.

Givetvis definierar sig polackerna i Wroclaw på många olika sätt; ingen form av ”polskhet” är fullkomligt lik någon annan, och samma sak gällde förstås för tyskarna och deras ”tyskhet” dessförinnan.

Att staden har en mångskiftande historia som både är polsk, tysk, judisk, adlig, kyrklig och så vidare är egentligen mindre relevant för hur man ska betrakta staden 2026: den är i dag polsk, det förstår alla som sätter sin fot där.

Med exemplet Wroclaw i bakhuvudet kan man närma sig den svenska diskussionen om vem som är svensk och vad svenskhet och svenska värderingar är.

I avsaknad av närgångna möten med historiens brutalitet brukar vi i Sverige ibland krångla till saker i onödan. Vi har råd med det. Det leder tyvärr till att vi missar det uppenbara.

Så vad definierar det svenska och svenska värderingar?

Vi har modernitetssvenskhetens företrädare som Åsa Wikforss, David Thurfjell, Ola Larsmo och Theodor Kallifatides. De fyra författarna skrev nyligen på DN Kultur att ”svenska värderingar” missbrukas politiskt eftersom begreppet sällan definieras.

De uppmanar partierna som pratar om svenskhet att sluta tala i ”vi och dom”-termer och i stället beskriva vilket samhälle de faktiskt vill bygga, helst ett som bygger på regeringsformen, jämlikhet, delaktighet, barns rättigheter och skydd mot diskriminering.

Liberalernas partiordförande Simona Mohamsson har en definition i sin text i DN på samma tema som endast skiljer sig i nyanser. Mohamsson svarar att svenska värderingar i grunden är liberala: jämställdhet, individualism, sekularism, barns rättigheter och rätten att själv forma sitt liv. Hon menar att Sverige har en tydlig värdegemenskap som syns i internationella jämförelser.

Biståndsministern Benjamin Dousa (M) har en annan, lite mer sociologiskt färgad analys i sin text med ett längre tidsperspektiv. Dousa hävdar att svenska värderingar finns men är svåra att fånga. Han lyfter fram pragmatism, rationalitet, meritokrati, sekularism, svaga hierarkier och respekt för ordning som typiskt svenska drag.

Sverigedemokraternas Björn Söder har sagt att "Det är upp till varje individ att själv identifiera sin nationstillhörighet". För svenskt vidkommande är denna identitet dock från Sverigedemokratiskt håll beroende av ömsesidig identifikation; det vill säga: den sker kollektivt, inte isolerat. Denna svenskhet definieras av SD som ”lojalitet, gemensam identitet, gemensamt språk och gemensam kultur”.

Denna definition är längst bort ifrån den rent politiska definition som de fyra författarna framför eller Mohamssons rent liberala definition av svenskhet.

Alla har förstås delvis rätt, på ett eller annat sätt. De definierar olika beståndsdelar av svenskheten från olika perspektiv, som alla finns idag i Sverige.

Det finns ett annat sätt att närma sig de här frågorna: med lite mer stoisk distans. Vi, i bemärkelsen skribenter, tyckare, författare, akademiker och politiker, kan inte göra så mycket åt vad folk i allmänhet bär på för identitet, svensk eller inte och hur den ser ut.

Vissa tänker på det utmärkande svenska som svensk sommar, lantligt vemod och närhet till träd och natur. Andra tänker på välsmorda byråkratiska system, ordning, rättigheter, egalitära arbetsplatser och pappamånader. Vissa tänker på mer traditionellt patriotiska symboler som kungahus, nationalskalder, kulturella traditioner, epos och folkvisor.

Samtidigt är diskussionen om vad den rätta och riktiga definitionen av svenskhet är utsiktslös, eftersom Sverige inte längre är ett land där svenskhet och svenska värderingar främst förändras inifrån, utan utifrån.

I hundratals generationer var det på följande vis: förändringen av vad som var svenskt, oavsett om det berodde på invandring till Sverige eller lån av utländska idéer, innovationer, klädesplagg och seder, skedde långsamt.

Vare sig invandrarna var finska timmermän, vallonska handelsmän, tyska industrialister eller judiska konstnärer var de så pass få till antalet – och därmed även som andel av den svenska totalbefolkningen – att de knappast kunde upprätthålla något omfattande diasporaliv i Sverige vid sidan om det svenska samhället.

Hur de nu blev svenskar och vad som utgjorde huvuddelen av denna svenskhet var ovidkommande. De kunde inte välja bort att förhålla sig till den dominerande majoritetsbefolkningen.

Assimilation, vare sig det var av människor eller utländska seder, var normen i utvecklingen av det svenska. Med invandringen som ägt rum sedan 1970-talet och framåt är det annorlunda. Sverige har för första gången någonsin stora grupper av minoriteter som lever jämsides med andra invandrade grupper (samt den etniska svenska majoritetsbefolkningen) utan att assimileras.

Att det är på det här viset är en konsekvens av de många politiska besluten som rör migration och invandring, inte av några nya definitioner som rör svenskhet eller svenska värderingar. Allt som definierar svenskhet är nedströms från de beslut som rör den demografiska sammansättningen i landet.

Men vad kan då Wroclaw lära oss? I historiens långa vandring betyder våra definitioner, trender och nyanseringar av gemenskapers innehåll mindre. Dessa sker nämligen som en funktion av de människor som bor där nu. Förändras sammansättningen av människor väldigt snabbt, spelar våra institutioner, värderingar, skalder och museer föga roll.

Vem och vilka som är i majoritet i varje given stadsdel, stad och land betyder allt. Varje människa bär inom sig en värld och i grupp bär vi tillsammans upp dessa världar. Vi lämnar dem inte när vi passerar gränsen; så har det alltid varit, från folkvandringstid till vår globaliserade era.

Förändras den demografiska sammansättningen av ett land väsentligt, kommer även dess självbilder att förändras. Både till höger och vänster tycks det finnas en övertro på att man genom att lyfta den ena eller andra svenskheten har makten att faktiskt forma den i hela det svenska samhället. Vi borde förstå vår egen samtidshistoria tillräckligt väl för att inte bära på sådana villfarelser.