Arbetsförmedlingens matchning har blivit ett system där aktivitet prioriteras framför verkliga möjligheter till arbete. Matchningen måste bli mer realistisk, skriver Zulmay Afzali.
Jag arbetar med samhällsorientering och möter varje vecka personer som är inskrivna på Arbetsförmedlingen. Många deltar i etableringsprogrammet och studerar Svenska för invandrare, SFI. Flera har mycket begränsade kunskaper i svenska, och en del saknar även grundläggande läs- och skrivförmåga. Det är utifrån denna verklighet man måste bedöma hur systemet fungerar.
Varje månad får dessa personer utskick med så kallade matchade jobb. När vi går igenom dem tillsammans framträder ett tydligt mönster. De erbjuds tjänster som sjuksköterska, lärare, specialpedagog, administratör och andra kvalificerade yrken som kräver utbildning, legitimation eller en språknivå långt över deras nuvarande nivå. Det är svårt att se hur detta kan beskrivas som en seriös matchning.
De personer jag möter är själva medvetna om att de saknar förutsättningar att få dessa arbeten. Ändå uppstår en återkommande osäkerhet kring vad som förväntas av dem. Frågan är enkel men avgörande: Måste jag söka dessa jobb, och vad händer annars? För många är svaret underförstått. Om aktivitetskraven inte uppfylls riskerar ersättningen att påverkas.
Konsekvensen blir att människor söker arbeten de vet att de inte kan få. Det görs inte för att öka chanserna till anställning, utan för att undvika sanktioner. Aktiviteten i sig blir målet. Systemet registrerar att ansökningar skickas in, men det saknas en reell koppling till individens väg in på arbetsmarknaden.
Under en och samma vecka har jag hjälpt flera deltagare att formulera överklaganden och begäran om omprövning efter att deras ersättning stoppats. Orsakerna har varierat, men återkommande är brister i rapportering eller uteblivna ansökningar på arbeten som i praktiken varit irrelevanta. Detta är inte enstaka händelser utan ett återkommande mönster som skapar oro och undergräver förtroendet för systemet.
Problemet är inte att Arbetsförmedlingen ställer krav. Problemet är att kraven ofta saknar träffsäkerhet. När arbeten som presenteras inte är realistiska, och när individens förutsättningar inte beaktas tillräckligt, blir aktiviteten en administrativ övning snarare än ett steg mot arbete.
Samtidigt brister samverkan mellan stat och kommun. I kommunerna finns ofta en mer nyanserad bild av individens situation, genom arbete med språk, utbildning och social etablering. Trots detta sker insatser alltför ofta parallellt i stället för samordnat. Den arbetssökande riskerar därmed att hamna mellan olika system med otydliga ansvar.
Även kvaliteten i handläggningen behöver diskuteras. Det förekommer situationer där grundläggande begrepp inom arbete och jobbsökande inte förmedlas på ett sätt som den arbetssökande kan förstå. När kommunikationen brister ökar risken för fel, vilket i sin tur kan leda till sanktioner. Detta är inte en fråga om enskilda medarbetare, utan om hur uppdraget organiseras och vilka krav som ställs.
Insatser som Rusta och matcha har haft ambitionen att stärka vägen till arbete, men riskerar i praktiken att förstärka samma problematik. Fokus ligger ofta på mätbara aktiviteter och uppföljning, snarare än på faktisk progression.
Efter 15 år, från egen etablering till arbete nära dessa frågor, är min bedömning att systemet inte har blivit mer träffsäkert. Snarare har det blivit mer administrativt och mer standardiserat, med sämre förmåga att anpassas efter individens nivå.
Det krävs förändring. Matchning måste utgå från realistiska möjligheter. Aktivitetskrav måste differentieras utifrån individens situation. Samverkan mellan Arbetsförmedlingen och kommunerna måste fungera i praktiken. Och kommunikationen måste hålla en nivå som gör det möjligt att förstå vad som förväntas.
I dag möter jag människor som följer reglerna men saknar tilltro till systemet. De gör det som krävs, men utan att det leder dem närmare arbetsmarknaden. Ett sådant system upprätthåller aktivitet, men skapar inte arbete.
Det är en utveckling som måste brytas.
Zulmay Afzali samhällsorienterare, skribent och handledare i Svenska för invandrare – vuxenutbildning
Det Zulmay Afzali beskriver är inte främst ett misslyckande i matchning. Det är ett misslyckande i verklighetsförankring.
När analfabeter matchas mot tjänster som sjuksköterska och specialpedagog är det lätt att förlöjliga Arbetsförmedlingens algoritmer. Men algoritmen är inte grundproblemet. Den speglar bara en politisk illusion: att nästan varje individ, oavsett utbildningsnivå, språkförmåga eller faktisk arbetskapacitet, snabbt kan integreras i en avancerad kunskapsekonomi.
Det är en fiktion.
Sverige har byggt ett system där aktivitet förväxlas med progression, där rapporterade ansökningar förväxlas med etablering och där bidragsadministration förväxlas med arbetsmarknadspolitik. Resultatet blir ett institutionaliserat självbedrägeri: myndigheter producerar statistik, kommuner producerar insatser och privata matchningsaktörer producerar fakturaunderlag – men alltför ofta produceras inget arbete.
Problemet är djupare än dålig handläggning. Det handlar om att staten vägrar erkänna tre strukturella realiteter:
För det första: arbetsmarknaden i ett högproduktivt samhälle ställer reella krav. Låg språkförmåga, låg utbildningsnivå och svag basal kompetens är inte administrativa hinder – de är faktiska hinder.
För det andra: alla kommer inte snabbt att bli självförsörjande, och vissa kommer inte att bli det alls. Politik måste utgå från denna realitet, inte från integrationsretorik.
För det tredje: subventionerad sysselsättning, coachning och aktivitetsprogram kan lindra marginaleffekter, men de skapar inte i sig produktivitet. Ett samhälle kan inte organiseras kring sysselsättningsillusioner. Det måste organiseras kring värdeskapande arbete.
Arbetsförmedlingen bör därför inte reformeras med ännu finare matchningsverktyg. Den bör renodlas.
Matchning ska avse arbeten som faktiskt är realistiska. Krav ska vara begripliga. Ersättningssystem ska premiera faktisk progression – språk, yrkeskompetens, verifierad arbetsförmåga – inte mekaniskt klickande på irrelevanta platsannonser.
Och viktigast: migration, etablering och arbetsmarknad måste åter kopplas till samhällets faktiska absorptionskapacitet. När inflödet överstiger integrationsförmågan kollapsar träffsäkerheten i varje efterföljande system.
Det är inte Arbetsförmedlingens matchning som blivit orealistisk.
Det är den politik som gav den detta omöjliga uppdrag.
Den här sajten använder cookies för besöksstatistik via Google Analytics.
Läs mer.