STATEN

Principer för en fungerande statsförvaltning

För att staten ska kunna fullgöra sina kärnuppgifter krävs inte enbart resurser, utan en fungerande intern struktur. Följande principer är grundläggande:

Ansvar

Offentlig makt ska alltid vara förenad med ansvar. Beslut ska kunna spåras till en ansvarig funktion och, där så är relevant, till en ansvarig person. Ett system där ansvar upplöses i organisationer förlorar sin korrigerande förmåga.

Meritokrati

Rekrytering till offentlig tjänst ska ske utifrån förtjänst och skicklighet. Avsteg från denna princip riskerar att successivt sänka kompetensnivån och försvaga förvaltningens kvalitet.

Professionell integritet

Tjänstepersoner ska ha både mandat och skyldighet att leverera saklig och korrekt information till beslutsfattare. System där information anpassas efter förväntningar i stället för verklighet förlorar sin styrförmåga.

Lagbundenhet

All offentlig verksamhet ska bedrivas inom lagens ramar. Undantag i praktiken – även när de är politiskt motiverade – undergräver rättsstatens legitimitet över tid.

Mindre, smartare, mer långsiktig

Den moderna demokratins fundamentala problem är att väljare belönas av kortsiktiga löften och politiker straffas för smärtsamma men nödvändiga reformer. Detta leder till en ständig spiral av ofinansierade vallöften, skuldsättning och urvattnade kompromisser. För att demokrati ska överleva måste den begränsas av teknokratiska ramar som tvingar långsiktighet.

Politik ska styras av fakta och konsekvenser, inte känslor eller kortsiktiga vinster. Demokrati förutsätter mer än fria val – den förutsätter institutioner som bevarar förutsättningarna för framtida val. När kortsiktiga majoriteter kan fatta beslut som permanent undergräver ekonomisk stabilitet, rättsstat eller samhällsbärande system, upphör demokratin att vara självbevarande.

Generationskontraktet förespråkar därför inte mindre demokrati – utan en demokrati som är institutionellt rustad mot sin egen kortsiktighet.

Statens kunskapsgrund

Ett återkommande problem i statens funktionsförmåga är bristande kunskap om de förhållanden som politiken är avsedd att påverka. Detta gäller inte enbart enskilda verksamheter, utan systemnivån som sådan. När grundläggande information om befolkning, arbetsmarknad och resursanvändning är ofullständig eller fragmenterad försvagas statens möjligheter att fatta välgrundade beslut.

Ett fungerande samhälle förutsätter att staten har en tillräcklig förståelse för vilka som vistas i landet och på vilka grunder. Detta är inte i första hand en fråga om kontroll, utan om förmågan att upprätthålla rättsstatens principer och säkerställa likabehandling. När individer befinner sig utanför de system som bär upp samhällsorganisationen uppstår både rättsosäkerhet och praktiska problem med styrning.

Bristande kunskap påverkar även statens kapacitet att planera och dimensionera sina åtaganden. Välfärdssystem, utbildning, infrastruktur och arbetsmarknadsåtgärder förutsätter en rimlig bild av befolkningens sammansättning och behov. När denna bild saknas eller är osäker ökar risken för felallokering av resurser och minskad effektivitet i offentliga insatser.

Fri rörlighet och öppenhet innebär ytterligare krav på institutionell kapacitet. I avsaknad av fungerande system för registrering, uppföljning och informationsutbyte uppstår ett ansvarsglapp där varken individens rättigheter eller statens skyldigheter kan upprätthållas fullt ut. Problemet ligger då inte i principerna i sig, utan i bristande förmåga att omsätta dem i praktiken.

Politiska beslut måste vila på tillförlitlig kunskap. När staten saknar grunddata om de förhållanden den ska hantera riskerar styrningen att bli reaktiv, ineffektiv eller godtycklig. Detta påverkar i förlängningen även tilliten mellan medborgare och offentliga institutioner.

Det är därför en grundläggande statlig uppgift att säkerställa att relevanta uppgifter om bosättning, vistelse och ekonomisk aktivitet kan samlas in, hanteras och användas inom ramen för rättsstatens principer och med respekt för den personliga integriteten. En sådan kunskapsgrund är inte ett mål i sig, utan en förutsättning för att staten ska kunna fullgöra sina kärnuppgifter på ett stabilt och långsiktigt hållbart sätt.

En stat som växer utan uppdrag

Svensk statsförvaltning har expanderat dramatiskt utan att det finns något tydligt politiskt beslut bakom tillväxten. Enligt Timbros rapport ”Staten växer med 22 byråkrater om dagen” (februari 2026) har antalet statligt anställda ökat från drygt 190 000 till över 260 000 heltidsekvivalenter mellan 2008 och 2024 – en uppgång med 37 procent. Under 2024 ensamt tillkom närmare 8 000 nya statliga tjänster. Som jämförelse växte befolkningen under samma period med 14 procent.

Ingen av våra nordiska grannländer uppvisar något liknande. Finland har minskat sin statsförvaltning, Danmark hållit den stabil och Norge visar måttlig tillväxt. Sverige sticker ut på ett sätt som saknar rationell förklaring. Timbro konstaterar att alla verksamhetsområden inom staten växer – inte bara politiskt prioriterade områden som försvaret och polisen, utan även myndigheter inom miljöskydd, hälsovård och näringslivsstöd.

Byråkratin växer för att byråkratier alltid vill växa. Incitamenten är byggda åt det hållet: chefer vill ha fler underställda, myndigheter saknar prissignaler som visar vad deras tjänster egentligen kostar, och politiker tjänar mer på att starta en ny myndighet än på att lägga ned en gammal.

Resultatet är en statsapparat som inte är dimensionerad för medborgarnas behov utan för sin egen överlevnad.

Den kriminella ekonomin – ett systemhotande utträde ur samhällskontraktet

Det finns en dimension av statens urholkning som sällan får den uppmärksamhet den förtjänar:

den kriminella ekonomins systematiska tömning av välfärdsstaten. Detta är inte marginella företeelser. Det rör sig om en strukturell parallellstruktur som konkurrerar med – och aktivt parasiterar på – den legala ekonomin.

I en rapport från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO 2026:1), ”Svarta siffror” av Rostami, Mondani, Mellberg och Roine, uppskattas den kriminella ekonomins totala omsättning i Sverige till cirka 352 miljarder kronor per år, med en total vinst på 185 miljarder kronor – uttryckt i 2024 års fasta priser. Det motsvarar 5,5 procent av BNP i omsättning och 2,9 procent i vinst. Det är inte småpengar. Det är en parallell ekonomi av anmärkningsvärd storlek, inbäddad i den svenska samhällsväven.

Rapporten delar in den kriminella ekonomin i fyra kategorier. Den svarta ekonomin – lagliga aktiviteter som sker utanför myndighetskontroll, typiskt svartarbete och skatteundandragande – dominerar med en omsättning på 224 miljarder kronor. Den illegala ekonomin, som innefattar narkotikahandel och vapensmuggling, omsätter 79 miljarder. Kriminella transaktioner – bidragsbrott, bedrägerier och systemexploatering – står för 40 miljarder, och kriminella tjänster (penningtvätt, målvakter) för ytterligare 9 miljarder.

Rapporten framhåller systemexploatering – bidragsbrott, arbetslivskriminalitet och skatteundandragande – som den ekonomiskt mest betydelsefulla och samhällsskadligaste delen.

Dessa brott begås inte av ensamma aktörer i marginalen. De begås systematiskt, inom ramen för lagliga strukturer, av aktörer som rationellt utnyttjar brister i kontrollmekanismer. ESO-rapporten slår fast att fenomenet bör betraktas som systemhotande snarare än enbart marknadsstörande.

Konsekvenserna sträcker sig bortom de direkta förlusterna. När seriösa företag konkurrerar mot aktörer som sänker sina kostnader genom regelbrott uppstår ett konkurrenstryck som hotar att normalisera regelöverträdelser och urholka tilltron till hela systemet. Den som betalar skatt, följer reglerna och förväntar sig att välfärdssystemet är förbehållet dem som behöver det.

Kampen mot den kriminella ekonomin måste därför behandlas som statsfinansiell och demokratisk politik, inte enbart som brottspolitik. Det räcker inte med fler poliser. Det krävs systemförändringar: moderniserade kontrollmekanismer, kraftigt skärpt återvinning av brottsvinster, administrativ tillsyn som komplement till straffrättsliga åtgärder och straffskalor som faktiskt avspeglar brottstypens allvar.

Förslag

Finanspolitiskt råd

Ett hållbart generationskontrakt förutsätter att finanspolitiken inte enbart är korrekt i nuet, utan hållbar över tid. Utan en sådan disciplin uppstår en systematisk risk att kostnader förskjuts mellan generationer, samtidigt som de kortsiktiga incitamenten i politiken förblir oförändrade.

Det finanspolitiska rådet har i detta sammanhang en tydligt avgränsad funktion.

Rådet är inte ett politiskt organ. Det fattar inga beslut, sätter inga mål och ersätter inte regeringens eller riksdagens ansvar. Dess uppgift är inte att formulera politik, utan att pröva dess hållbarhet.

Funktionen är tredelad:

– att analysera om finanspolitiken är förenlig med långsiktig hållbarhet givet demografiska, ekonomiska och institutionella förutsättningar, baserat på realistiska antaganden och oförändrade regelverk, – att synliggöra konsekvenser av beslut som påverkar fördelningen mellan generationer, – att tydliggöra avvikelser mellan politiska åtaganden och systemets faktiska bärkraft.

Genom detta skapar rådet en form av institutionell motvikt till de kortsiktiga incitament som präglar den politiska processen. Det begränsar inte handlingsutrymmet, men gör konsekvenserna av olika val explicita.

En central del av denna funktion är den intergenerationella dimensionen. Finanspolitik som framstår som hållbar inom en mandatperiod kan samtidigt innebära en överföring av risk eller kostnader till framtida generationer. Rådets uppgift är att synliggöra denna förskjutning, oavsett om den sker genom skuld, åtaganden eller strukturellt försvagad skattebas.

Rådets legitimitet vilar inte på formell makt, utan på analytisk stringens och transparens. Dess värde uppstår i den utsträckning dess analyser integreras i den politiska processen och bidrar till att koppla samman beslut i nuet med konsekvenser över tid.

Ett finanspolitiskt ramverk utan en sådan funktion riskerar att bli proceduriellt korrekt men substantiellt otillräckligt. Med en tydlig analytisk motpart stärks i stället förutsättningarna för en politik som är både genomförbar och hållbar.

Bindande långsiktiga beslut

Sveriges pensionsreform på 1990-talet lyckades för att den byggde på brett politiskt stöd över mandatperioder. Utan sådan stabilitet blir varje reform attackerad nästa valperiod. Genom att kräva supermajoriteter för vissa långsiktiga beslut och binda dem konstitutionellt skapas stabilitet som överleverar regeringsskiften.

Finansiering av alla reformer

Att finansiera löpande utgifter – välfärd, löner och liknande – genom upplåning är att stjäla från framtida generationer. Genom att konstitutionellt kräva att varje ny utgift finansieras omedelbart tvingas politiker till ärlig prioritering och ansvar.

Bantning av statsförvaltningen

Med stöd i Timbros genomgång bör ett omedelbart anställningsstopp införas för alla statliga myndigheter som inte är politiskt utpekade prioriteringsområden. Myndigheter som växt snabbare än befolkningsutvecklingen utan explicit politiskt uppdrag bör få riktade bantningsuppdrag. Principen bör vara att staten ska göra det som privat sektor inte kan: militär, polis, rättsväsende och grundläggande välfärd. Allt annat kan oftast göras mer effektivt privat.

“En in, en ut” för statliga myndigheter Varje ny myndighet måste motsvaras av en som avvecklas. Timbros rapport identifierar ett 40-tal myndigheter med överlappande uppdrag, som saknar statligt kärnuppdrag eller som är politiserade konstruktioner utan reell förvaltningsuppgift. Jämställdhetsmyndigheten, Institutet för mänskliga rättigheter, Klimatpolitiska rådet och Fossilfritt Sverige är uppenbara exempel på myndigheter som startades som politiska markeringar snarare än för att lösa faktiska problem.

Avskaffa avgiftsfinansieringen som tillväxtmotor

Idag finansierar svenska myndigheter delar av sin verksamhet genom egna avgifter, vilket sker utan direkt insyn från riksdag eller regering. Detta leder till en struktur där myndigheter har ekonomiska motiv att utöka tillsyn och reglering. Om staten kräver att enskilda omfattas av tillsyn, bör det offentliga också bära kostnaderna. Dolda avgifter riskerar att fungera som indirekt beskattning.

Massiv outsourcing av stödfunktioner

Administration, IT, fastighetsförvaltning, städning och liknande funktioner kan i de allra flesta fall göras bättre och billigare av privata aktörer. Massiv outsourcing av dessa funktioner frigör resurser och ökar effektiviteten i kärnverksamheterna. Den offentliga sektorn ska beställa och granska – inte utföra det privata gör bättre.

Systemskifte mot den kriminella ekonomin

ESO-rapporten “Svarta siffror” (2026:1) konstaterar att dagens kunskapsunderlag är splittrat och att politiken riskerar att bli reaktiv och fragmenterad. Det krävs ett perspektivskifte: från individ- och händelsebaserade insatser till åtgärder som adresserar hur aktörer systematiskt utnyttjar den legala ekonomins strukturer. Konkret innebär det kraftigt stärkt återvinning av brottsvinster – i dag lämnar Sverige merparten av de 185 miljarder kronor i årliga kriminella vinster orörda – moderniserade och riskbaserade kontrollsystem för bidrag och vårdkostnader, systematisk användning av administrativa sanktioner som komplement till straffrättsliga åtgärder, samt straffskalor som speglar brottstypens samhällsekonomiska allvar. Att återställa legitimiteten för välfärdssystemet är inte en fråga om mer byråkrati – det är en fråga om att skydda det gemensamma mot dem som medvetet plundrar det.

Bred förvaltningsutredning

Sedan 2007 har ingen samlad översyn gjorts av statens roll och struktur. En förvaltningsutredning bör tillsättas med uppdrag att analysera tillväxten, identifiera överlappande funktioner och rikta in förvaltningen på sitt kärnuppdrag. Statskontoret bör ges ett stående uppdrag att löpande följa personalutvecklingen.

Princip

Vi hävdar att obegränsad demokrati leder till självdestruktion genom populism och att en stat utan kontroll över sina egna kostnader och sin legitimitet slutligen eroderas inifrån – både av kortsiktig politik och av kriminella aktörer som utnyttjar systemets sårbarheter. För att demokratin ska överleva långsiktigt krävs evidensbaserade institutionella ramar som begränsar kortsiktig populism, och en statsapparat som faktiskt försvarar det gemensamma mot dem som vill plundra det.

Allt detta förutsätter en stark rättsstat, tydlig maktdelning och fullt ansvarsutkrävande. Staten ska vara liten, skarp och legitim – inte stor, slapp och genomsippad av kriminalitet.

Statens och kommunernas institutionella kapacitet är avgörande för möjligheten att genomföra reformer inom övriga politikområden.