Generationskontraktet utgår från en enkel utgångspunkt: politik måste bygga på hur verkligheten faktiskt ser ut – inte på hur den önskas vara.
Sverige står inför flera sammanhängande utmaningar. Befolkningen blir äldre samtidigt som för få arbetar. Produktiviteten utvecklas för svagt. Integration fungerar ojämnt. Välfärden pressas och statens handlingsutrymme minskar. Dessa utvecklingar är inte tillfälliga. De förstärker varandra och förändrar förutsättningarna för hur samhället kan fungera över tid.
Programmet bygger på tre principer:
- utgångspunkt i strukturella realiteter, inte i åsikter
- fokus på genomförbara reformer
- bedömning av politik utifrån konsekvenser, inte intentioner
En central förändring är att människor lever längre. Det är i grunden positivt, men innebär att färre i arbetsför ålder ska försörja fler under längre tid. Det förändrar relationen mellan arbete, pension och välfärd.
Detta innebär att fler behöver arbeta längre, men under mer flexibla former. Pensionssystemet anpassas till livslängden. Arbete högre upp i åldrarna görs mer lönsamt. Övergången mellan arbete och pension blir gradvis snarare än abrupt.
Samtidigt behöver arbetsmarknaden anpassas till en ekonomi med högre rörlighet, snabbare kompetensförändring och större krav på produktivitet. Det kräver lägre trösklar in genom reglerade inträdesvägar, bättre fungerande omställning och starkare koppling mellan kompetens och arbete.
Dessa förändringar kan inte genomföras enbart genom lagstiftning. De förutsätter institutioner som kan skapa stabilitet i ett mer dynamiskt system. Partsmodellen är därför central för att möjliggöra dessa förändringar:
- möjliggöra inträde på arbetsmarknaden under ordnade former
- bära system för omställning och kompetensutveckling
- sätta ramar för flexibilitet och motverka godtycke
- säkerställa ordning och reda i en mer öppen ekonomi
Målet är inte att ersätta den svenska modellen, utan att använda den för att förena rörlighet med trygghet i en förändrad ekonomisk verklighet.
Arbetets roll behöver samtidigt omprövas. Målet kan inte enbart vara hög sysselsättning, utan högt värdeskapande. Resurser flyttas från stöd till lågproduktiva jobb till investeringar i teknik, utbildning och innovation.
Välfärden koncentreras till det mest grundläggande. Sjukvård, äldreomsorg och grundläggande trygghet prioriteras. Stöd riktas i större utsträckning till dem med faktiska behov.
Sjukvården reformeras med tydligare ansvar och bättre kontinuitet. Varje patient ska ha en namngiven ansvarig läkare. Staten tar ett tydligare ansvar för styrning och prioriteringar.
Migrationen anpassas till samhällets faktiska kapacitet. Tillgång till välfärd och medborgarskap kopplas tydligare till arbete, egen försörjning och kunskap om samhället.
Statens roll renodlas. Kärnuppgifter som trygghet, rättsstat, sjukvård och infrastruktur prioriteras. I andra delar minskar statens omfattning för att stärka dess kapacitet där den är som mest avgörande.
Utbildning, energi, miljö och försvar formas utifrån vad som fungerar i praktiken under rådande ekonomiska och institutionella förutsättningar. EU sätter ramar för vad som är möjligt att genomföra, och dessa tydliggörs i programmet.
Generationskontraktet beskriver inte ett idealsamhälle, utan hur ett samhälle kan fungera över tid när förutsättningarna förändras.
Alternativet till anpassning är inte stabilitet – utan gradvis försvagning.
Frågan är därför inte om förändring ska ske, utan hur den genomförs genom de institutioner som bär systemets funktion och legitimitet.